Staten måste behålla ledartröjan för ett starkt kulturliv
Redan innan den nya regeringen tillträtt slog de fyra koalitionspartierna fast att vi nu står inför ett paradigmskifte. Termen handlar om glömska, att helt frikoppla ett gammalt system från ett nytt, vilket Maja Hagerman förtjänstfullt skriver om i DN 24/10. Men hur blev det egentligen med paradigmskiftet? Och hur påverkar det kulturområdet?
De stora förändringarna av vårt samhälle som föreslås i Tidöavtalet handlar om migration- och integrationsfrågor, klimatmålen samt brott och straff. Det är hårda förslag som många gånger går stick i stäv med mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Det mesta ska dock utredas och det är oklart vad som faktiskt kommer att bli verklighet. Flera statsråd har dessutom redan aviserat att en rad förslag kommer att bli svåra, till och med omöjliga, att införa (sjukvårdsminister Acko Ankarberg om tolkar i vården och nu senast jämställdhetsminister Paulina Brandberg om utvisning på grund av bristande vandel).
Att pandemins skadeverkningar på kultursektorn skulle vara över bara för att regeringen säger det är dock svårsmält. Kompetens- och publiktappet är ett svårbekämpat faktum och vi vill hävda att kultursektorns utmaningar är snart sagt identiska före och efter valet. Det finns varken tid eller plats för glömska. Staten måste alltjämt fortsätta att backa upp en kulturbransch som plågat och andfått, strävar på likt Sisyfos i uppförsbacken. De förslag som lades fram av Återstartsutredningen (SOU 2021:77) är fortfarande smärtsamt aktuella och välbehövliga för att klara återstarten av kulturen.
Det är långt kvar
innan vi är tillbaka
Något paradigmskifte för kulturen märks lyckligtvis inte heller av i regeringens budgetförslag. Det framstår som att 1974-års kulturpolitik fortsatt ska ligga fast, vilket väl i sig är tur. Att fri entré-reformen återigen packas ner i sin låda, kommer möjligen närmast, då nya biljettsystem hastigt måste införskaffas till museerna. Men i övrigt ligger kulturpolitiken fast. Gott så, för om det är något som vi inom kultursektorn behöver, så är det just långsiktighet och stabilitet, även om åtstramningar hotar.
När vi snart summerar ett första år efter pandemin, ser vi att det fortfarande är långt kvar innan vi är tillbaka i hur det var före ”himlen ramlade ner”. För de ideella kulturaktörerna handlar det om ett stort resurs- och kompetenstapp som skett under de två åren kulturverksamheterna varit nedstängda. Nyckelpersoner har slutat, teknik har sålts och kunskap om arrangörskap har skingrats för vinden. Behoven är akuta och de insatser som Folkets Hus och Parker nu driver för att understödja de lokala arrangörerna kommer att behöva fortgå under lång tid.
Orosmolnen
är många
Under våren var det fortfarande glest i salongerna och ett tapp om ca 25-40 procent var mera regel än undantag inom scenkonst, konserter och biografer, lite beroende på var i landet man befann sig. Störst tapp återfinns utanför storstadsområden, på de mindre orterna. Efter sommaren kan vi se en viss återhämtning och även om det är för tidigt att summera hösten, så finns en försiktig optimism och förhoppning om att vi är på rätt väg, med publik som sakta börjar hitta tillbaka till landets kulturscener.
Orosmolnen är dock många, då vi befinner oss i en lågkonjunktur med, för vår tid, rekordhög inflation och skenande el- och energipriser som slår mycket hårt mot den privata ekonomin. Samtidigt står ett inträde i NATO för dörren, vilket förpliktigar med ett krav att öronmärka två procent av BNP till till försvaret. Kulturen, som aldrig ens nått upp till att utgöra en procent av budgeten, som i de stora talen alltjämt pekas ut som det som gör kriget värt att föra, får nu enligt vår nya kulturminister Parisa Liljestrand stå tillbaka. Det faller kanske in under uttrycket ”verkligheten spökar” som myntats i andra delar av den regeringsnära kretsen.
Obegripligt att regeringen
lägger fram en budget som
tar bort krisstöden
Men det är ett betydande felskär, för det är när människor har det som värst, när ekonomin tryter och utlandssemestrarna får vänta som kulturen betyder som mest. Konsten och kulturen – som ger oss tröst, mening, inblick och förståelse, växelvis bråkar med oss och vyssjar oss till söms – är det som bär upp oss och samhället när kristiderna slår som hårdast.
Därför är det obegripligt att regeringen lägger fram en budget som abrupt tar bort de krisstöd som gjorde det möjligt för kulturen att överleva pandemin. Att sedan låta andra anslag ligga kvar på samma nivåer som tidigare innebär i praktiken en åtstramning, inte minst när kostnaderna skenar och slår i taket.
När vi befinner oss i privatekonomisk kris och kommuner och regioner står med skriande behov av ökade generella statsbidrag, måste staten alltjämt behålla ledartröjan för att Sverige ska ha ett fungerande och starkt kulturliv. Inte bara i Stockholm, utan i hela landet. Kostnaden för detta är jämförelsevis liten, och ger betydande nytta för samhället.
Inlägget är en del av Folkets Hus och Parkers nyhetsbrev.
Starta en prenumeration här