Hur mötesplatsen kan värna demokratin

I ett Sverige som präglas av ökad ojämlikhet, där allt fler lever i skilda världar, med bristande kunskaper om varandras levnadsförhållanden, där valdeltagandet skiljer sig åt, lokalsamhälletilliten sjunker och där allt fler medborgare upplever att utvecklingen är på väg åt fel håll – vilken roll kan en medborgardriven mötesplats spela för att värna demokratin och social hållbarhet? Det har två forskare vid Göteborgs Universitet – Hans Abrahamsson och Stina Hansson – tittat närmare på i en rapport. Vi träffade dem för en intervju.

Först lite kort om bakgrunden. Hur kommer det sig att ni, som forskare, började intressera er för medborgardrivna mötesplatser?

Hans:
– Jag har som följeforskare på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) läst in mig på förutsättningar för social hållbarhet, hur vi värnar demokratin. Det jag upplever saknas i samhället idag är det demokratiska samtalet. Vi måste börja prata mer tillsammans, för att kunna klara av att möta vår tids stora samhällsutmaningar. Men det jag har upplevt, är att förvaltningar är oförmögna att utgöra mötesplatser för just sådana samtal. De har ett antal lagstadgade uppdrag, och ser sig därför som de, som har problemformuleringsinitiativ och tolkningsföreträde, vilket gör att samtalen ofta blir på ”maktens” villkor. Jag ville se hur man kan öka förutsättningar för demokratiska samtal.

Stina:
– Mitt svar är: Därför att Hans bad mig. Jag hade gjort ett forskningsprojekt om tillit mellan invånare och förvaltning. Ofta pratar man om det demokratiska underskottet utifrån att vissa inte deltar. Men om man ser på demokrati som en relation, då behöver man fråga sig: vad är det i den relationen, som förhindrar deltagandet? Jag ser mötesplatsen som en möjlighet, en plats där det demokratiska samtalet kan ske.

Rapporten ni har skrivit – Medborgardrivna mötesplatser – När tiden ömsar skinn och det lokala alltmer flätas samman med det globala – består av två delar. Den första delen ger en överblick av vad som har hänt med samhällsutvecklingen sedan det första Folkets Huset byggdes, och vad det får för konsekvenser lokalt. Den andra delen tittar på vilken roll en medborgardriven mötesplats kan spela idag, med de utmaningar vi har. Om vi börjar med samhällsutvecklingen, ni beskriver hur vi idag lever i skilda världar, med bristande kunskaper om, och förståelse för varandras levnadsförhållanden. På vilket sätt?

Hans:

– En gång i månaden brukar jag träffa ett gäng gamla kollegor, som jag jobbade ihop med på 70-talet. De pratar ofta om hur de inte längre känner igen sig i Sverige. Det tror jag beror på att vi på ett helt annat sätt upplever att världen har kommit till Sverige, att vi har blivit en del av världen. Tidigare hade vi en fungerande nationalstat, som såg det som sin uppgift att vara en buffert gentemot omvärlden och suga upp störningar som skulle påverka det svenska välfärdsbygget. Vi förde en aktiv statlig politik. Men vad som hände på 80-talet var att staten i stället fick till uppgift att dra till sig utländska investeringar, och därmed följde naturligtvis en massa nya tankar och föreställningar om hur man bygger en välfärdsstat, och det gjorde att vi slutade känna igen oss.

– Samtidigt kom det, framför allt under 90-talet, många människor hit från andra länder. Av en rad olika anledningar fick inte de förutsättningar att delta i det svenska välfärdssamhället, utan hamnade i områden, där de många gånger inte fick använda den kunskap och de resurser de var bärare av.

– Det handlar inte minst om vår inneboende rädsla för det som känns främmande, om våra fördomar och egna tilltro till att ”etniska svenskar” vet bäst. Som vi beskriver i rapporten, visar sig denna strukturella diskriminering, och rasistiska uttryckssätt, på såväl arbets- och bostadsmarknaden, som inom polis- och rättsväsendet.

– Socialstyrelsen använder begreppet ”synliga invandrargrupper”, vars utseende, klädsel, vanor, seder och bruk, religiösa sedvänjor eller sätt att tala uppfattas som ovanliga eller främmande av majoritetsbefolkningen, och menar att dessa grupper är speciellt utsatta för rasism och diskriminering,.

I rapporten skriver ni även om ojämlikheten mellan stad och land.

Hans:

– Här ser man en motsvarande utveckling, men den beror på att vi började föra en helt annan politik i början och mitten av 90-talet. Det svenska välfärdssamhället byggde på regional omfördelningspolitik, hela Sverige skulle leva. Men den övergick nu i det som kallas regional tillväxtpolitik, där regioner själva skulle ta på sig ansvaret för att säkerställa sysselsättning och tillväxt. Staten slutade intervenera för en regional jämlik utveckling.

– Dessutom skapade globaliseringen en ojämn utveckling. Det globala kapitalet söker sig till vissa områden, som av olika anledningar anses attraktiva och därför utvecklas mycket snabbare än andra. Det gjorde att vi under andra hälften av 90-talet fick en oerhört snabb regional ojämn utveckling i Sverige.

Ojämlikheten, och upplevelsen av den – mellan stad och land, och mellan olika bostadsområden – vad har de gemensamt?

Hans:
– Upplevelsen av att vara innanför, eller att vara utanför. Det vill säga, antingen är du med och känner dig som en del av samhällsutvecklingen. Du känner att du kan påverka åtminstone delar av de beslut som påverkar din vardag. Eller så känner du inte det. Du känner inte att du får en plats, du kan inte göra din röst hörd. Och det spelar ingen roll vilken nationalitet eller etnicitet du har, om du bor i stad eller land. Den viktiga skillnaden går mellan om du är innanför, eller utanför.

Stina:
– Det är en fråga om centrum och periferi. Där vi har ett centrum, som utifrån sina livsvillkor definierar vad som är ett värdigt liv, och som är oförmögen att förstå livsvillkoren utanför det sammanhanget. Man kan inte höra vad det är de utanför säger, än mindre förstå innebörden.

– I kommunen ska man kanske skriva en plan eller en strategi eller vad det nu kan vara, och då vänder man sig antingen till tjänstepersoner som arbetar i ett område, eller åker ut för att lyssna på invånarna. Men man gör det utifrån redan färdiga – och stereotypa – föreställningar om vilka invånarna är och vad de behöver, och de utpekas som ett problem. När planen är klar, känner inte invånarna igen sig i den, för trots att den skulle bygga på deras verklighet, så har man inte förstått deras svar.

– Det finns en föreställning om att det inte finns ett civilsamhälle i förorten, ”inga höjer sina röster”. Men folk höjer sina röster hela tiden. Problemet är att ingen lyssnar. Så det handlar inte om att man inte vill delta i demokratin, det handlar om att vår demokrati inte är jämlik.

Den statliga Demokratiutredningen från 2016 konstaterade att en hållbar demokrati ”kännetecknas av delaktighet och jämlikt inflytande”. Ni beskriver att vi har ett demokratiskt underskott, kan ni utveckla det?

Hans:
– På den strukturella nivån handlar det om tre saker. 1) Allt fler beslut fattas bortom den nationella nivån, i nätverk över gränserna. Partierna i vår liberala representativa demokrati har inte längre det inflytandet, som de hade när de växte fram. 2) Frågorna har blivit alltmer komplexa, och kräver mer expertkunskap, tror människor. Man bedömer från tjänstemannanivå – delvis med rätta – att varken politikerna eller medborgarna har haft möjlighet att läsa in sig tillräckligt, för att kunna fatta beslut. Hur inflationen ska hanteras avgör Riksbanken, fri från politiken till exempel. Det sätt vi hanterar komplexiteten på, skapar ett demokratiskt underskott. 3) Det är vad Stina pratar om, nämligen att som invånare bli behandlad som annorlunda, att inte få vara med i samtalet.

Stina:
– Vi förvaltar inte demokratin och det demokratiska samtalet idag. Det finns forskning som visar att det kan vara bra med dialog om till exempel ett trafikljus eller att invånare får vara med och bestämma över en medborgarbudget på 100 000 kronor. Men jag skulle säga att det är mer av en terapi för politiker och tjänstepersoner, för vi släpper inte in dem i de beslut som faktiskt spelar någon roll. Hur fördelas våra pengar, hur får vi tillgång till en jämlik välfärd och så vidare.

Vilken roll ser ni att en medborgardriven mötesplats kan ha för att hantera det demokratiska underskottet? Varför är den viktig?

Stina:
– Därför att den skapar en möjlighet till samtal mellan medborgare, där man kan formulera gemensamma frågor och politiska krav. Men också samtal mellan medborgare och det offentliga. Att engagera sig i demokratin innebär ett risktagande, eftersom du är beroende av hur andra agerar. Du är sårbar. Du utsätter dig för en risk att det du säger inte ska tas i beaktande. Tidigare erfarenheter, av att inte få tillgång till likvärdig service, att inte bli lyssnad på eller att ha blivit illa bemötta och utsatta för rasism och exkludering, gör att tilliten är låg. Då kan en lösning vara att en annan aktör – som en mötesplats – kommer in, som kan överbrygga den tillitsbristen.

I rapporten beskrivs tre olika roller som den medborgardrivna mötesplatsen behöver hantera: Rollen som möjliggörare, mellanrumsaktör och tillitsförmedlare. De glider in i varandra, men kan ni kort förklara skillnaden mellan dem?

Stina:
– Möjliggörare: Mötesplatsen behöver vara relevant för medborgarna i sitt område. Det kan vara att man har aktiviteter som befolkningen har behov av, att det går att få arbete där, att man har resurser som befolkningen kan ta del av och att man är en röstbärare, att man lyfter upp röster i angelägna frågor. Det förutsätter kommunala pengar och där uppstår en svårighet. Kommunens politiker och tjänstemän vill att man ska uppfylla de mål kommunen har, och att vara röstbärare är inte en funktion man är så intresserad av. Man är mer intresserad av till exempel anställningsbarhet och språkinlärning.

– Mellanrumsaktör: En mötesplats kan fylla ett glapp, genom att utföra vissa saker, som kommunen inte själva klarar av. Säg att socialtjänsten arrangerar föräldrakurser, men det är ingen som kommer, för de vet inte hur de ska utföras, så att det kan tas emot av befolkningen. Då behövs en annan aktör.

– Men det finns en risk i rollen. Målet är ju inte att mellanrumsaktören ska göra sig själv oumbärlig, för då har ingenting förändrats i relationen mellan kommunen och dess invånare. Målet är att socialtjänsten ska lära sig arbeta på ett sätt som funkar. Människor ska inte behöva känna oro och bristande tillit. Det måste ske en utveckling av relationen, och ett lärande. Målet är att mellanrumsaktören inte ska behövas längre.

– Om mötesplatsen uppfattas som neutral av befolkningen, kan man också vara en mellanrumsaktör mellan olika grupper, och balansera makt i lokalsamhället, som gör att man lättare kan samverka med varandra.

– Tillitsförmedlare: Förvaltningen behöver någon som skapar trygghet och säkerhet, eftersom de själva inte kan göra det till en befolkning de inte känner. De behöver också minska risken det innebär att ingå i en relation med befolkningen. Det kan vara att ekonomin kan misskötas eller att någon eller några har värderingar som förvaltningen inte vill stå för. Det ansvaret är bekvämt att flytta över på någon annan.

– Rollen ställer krav på mötesplatsen i deras förhållningssätt till invånarna. Människor behöver slippa att bli bemötta rasistiskt, slippa bli sedda som en grupp ’med utländsk bakgrund i ett förortsområde’, utan som vanliga individer med resurser, som vill saker.

Hans:
– Alla de här tre rollerna, eller stegen, som Stina beskriver behövs, för att komma fram till en gemensam handling. Min erfarenhet att det bara är den gemensamma handlingen som skapar tillit. Det är just i möten ”i ögonhöjd”, där människor möts på lika villkor och gör någonting tillsammans, som man kan få syn på omedvetna föreställningar och fördomar om varandra. Den gemensamma handlingen visar inte bara de olika resurser som alla människor är bärare av, utan också hur väldigt lika vi människor är varandra, inte minst när det kommer till behovet av värdighet och ett respektfullt bemötande.

– Jag menar då både gemensam handling, mellan förvaltning och civilsamhälle, och mellan civilsamhällets olika organisationer. Att bemäktiga det civila samhället, innan man jobbar vidare med kommunen kan vara väldigt viktigt. Att man till exempel gör en studiecirkel tillsammans, där människor pratar ihop sig och arbetar fram en gemensam strategi och ett gemensamt handlingsprogram för att förbättra sina levnadsförhållanden.

Återkommande i rapporten är den medborgardrivna mötesplatsens utmaning att å ena sidan vara oberoende och självständig – det vill även samhället att man ska vara – och samtidigt vara beroende av stöd från till exempel en kommunal förvaltning.

Stina:
– Det är en balansgång. I vilken mån ska man acceptera maktens villkor för att sitta med vid förhandlingsbordet, och när ska man ställa sig utanför och säga att nej, vi vill vara med på våra egna villkor. Den avvägningen behöver man göra hela tiden.

– Jag tror att det är viktigt att skapa allianser, bygga relationer med personer inom förvaltningen som man kan samarbeta med. Man behöver hitta dem som har tillräckligt mycket trovärdighet och handlingsutrymme inom sina egna organisationer, att de kan släppa ifrån sig kontrollen och ge utrymme, eftersom de litar på att man kommer att förvalta det väl. På sikt tänker jag att mötesplatsen kan fylla funktionen röstbärare, och uttrycka kritiska politiska ställningstaganden, eftersom man har blivit en sådan viktig aktör, att kommunen är beroende av en.

Om ni skulle ge tre råd till en medborgardriven mötesplats som ska samverka med kommunen, vad skulle det vara?

1. Att inse att det går att bygga allianser. Det finns många vettiga människor inom förvaltningen man kan jobba med. Skapa relationer med dem.
2. Man säger att makt korrumperar, och så är det även för civilsamhällets organisationer, att företrädare försöker göra sig oersättliga. Så rådet är att inte bara befinna sig mellan, utan också överföra relationerna man har med kommunen till fler invånare.
3. Att veta var man ska dra gränsen gentemot kommunen. Att inte acceptera styrning av till exempel vilka man får samarbeta med, så länge man håller sig inom lagens ramar.