Det behövs en stark kulturpolitik för framtidens utmaningar
Det har snart gått ett år sedan pandemiutbrottet. Ett år där hela mänskligheten drabbats av ett och samma virus, där många människor blivit allvarligt sjuka och många dött. Även om vi inte haft lockdown i Sverige så har samhället i praktiken ändå till stora delar stängts ner. Det gäller inte minst kulturområdet.
Scener, salonger, arenor, Folkets Hus och folkparker gapar tomma. I praktiken råder det efter de senaste restriktionerna ett näringsförbud, vilket för samlingslokalerna förstärkts i och med pandemilagens skärpta bestämmelser kring privata sammankomster. När vi i praktiken kan börja öppna upp igen hänger dessutom intimt samman med förmågan att distribuera vaccinet och allas vår vilja att verkligen ta det. Möjligheten att gå från frågor som Folkets Hus och Parker adresserat under hashtaggen #varskavimötas till #närskavimötas är helt beroende av det.
Pandemin har
visat hur skört
kulturlivet är
Kulturlivet har skadats rejält av pandemins effekter och nedstängningen. Samtidigt har de krisstöd som regeringen tagit fram för 2020 och 2021 varit helt avgörande för att inte skadorna skulle blivit ännu värre. Såväl enskilda kulturskapare som tekniker, producenter och andra frilansande inom kulturens ekosystem har drabbats extra hårt. Många har sålt sina instrument eller sin utrustning och bytt jobb. Vägen tillbaka efter pandemin kommer därför vara kantad av ett betydande kompetenstapp.
Pandemin har också visat hur skört kulturlivet är. Hur de aktörer som normalt inte uppbär offentligt stöd, eller har låg offentlig medfinansieringsgrad, drabbats väldigt hårt och i detta läge varit i statens händer och helt eller delvis överlevt tack vare de olika krisåtgärderna.
Vi tror oss nu se ljuset i tunneln och förhoppningen är att vi, åtminstone under senare delen av 2021, kommer att kunna ta del av fysisk kultur där publiken åter får möta sina artister och vice versa. Ytterligare stödåtgärder måste dock komma till för att kulturverksamheterna ska klara sig tills vi åter kan öppna. Med stor sannolikhet kommer också vanemönster och ändrade beteenden, tillsammans med ett visst mått av kvardröjande rädsla, göra att uppförsbacken kommer att vara lång innan allt åter är i ett normalläge. Men hur ser egentligen det nya normala ut? Vill vi att kulturområdet ska se ut precis likadant som innan pandemin?
Det behövs kanske
en omstart snarare
än en återstart
Det finns stor anledning att analysera vad det offentliga måste göra för att bidra till att kulturlivet åter ska kunna starta sina verksamheter. Några har också pekat på att vi inte kan återgå till hur det såg ut innan pandemin bröt ut, att uppfyllelsen av de övergripande kulturpolitiska målen aldrig nåtts och därför behövs förändring. Alltså att det behövs en omstart snarare än en återstart.
Regeringen har tillsatt en återstartsutredning med Linda Zachrisson som ordförande. Uppdraget handlar om att sammanfatta pandemins konsekvenser för kultursektorn och analysera vilka lärdomar som kan dras av dessa. Utredningstiden är mycket kort och redovisning ska lämnas sista juni i år. Hela Sveriges kulturliv står nu på tå och är beredda att bidra på bästa sätt.
Samtidigt finns det många frågor som under flera år varit uppe för diskussion inom kulturområdet, som inte ligger i återstartsutredningens uppdrag men som väntar på en lösning. Vi är flera som pekat på behovet av en kulturpolitisk utredning eller kommission som ser över de kulturpolitiska målen och dess efterlevnad, som tar fram lösningar för att skydda konstens integritet och går igenom hur flernivåstyret kan samspela på ett bättre vis, när konkurrensen om välfärdens medel tätnar.
Politiken måste orka
fatta beslut om
nödvändiga åtgärder
Återstartsutredningen med dess direktiv och uppdrag har förutsättningar att kunna leverera viktiga förslag på åtgärder här och nu. Den kommer att kunna peka på lärdomar som kan dras av hur olika aktörer agerat med uppfinningsrikedom under en tid när allt hittills känt ställts på ända. Det gäller till exempel hur digitaliseringen kan användas för att bättre nå de kulturpolitiska målen.
Politiken måste sedan orka gå vidare med att fatta beslut om nödvändiga åtgärder och förändringar av kulturpolitiken för att det ska finnas ett starkt, mångfaldigat och fristående kulturliv i framtiden.
Inlägget är en del av Folkets Hus och Parkers nyhetsbrev.
Starta en prenumeration här