Det går att beskriva kultursektorn som ett ekosystem. I systemet finns offentliga institutioner, ideellt drivna föreningsverksamheter och privata företag. Finansieringen består av offentliga och privata medel (främst biljettintäkter). Och även om de offentliga medlen är små har de en avgörande betydelse för att vi ska ha ett levande kulturliv i hela landet. Vi har inte som många andra länder en tradition av privat medfinansiering och landets mecenater går att räkna på ena handens fingrar.
Kultursektorn är inte stor och de flesta som en gång kommit in blir på ett eller annat sätt kvar. Folk känner varandra.
Att bli konstnär – alltså konstnär med en bredare definition som täcker alla konstnärliga yttringar – är ingen dans på rosor. Få har trygga anställningar, många tvingas bli egenföretagare och leva ett frilansande liv. Pensionen kan man drömma om eller snarare bäva inför. Trots dessa tuffa villkor är det ändå många som utbildar sig till att bli konstnär.
Folkhögskolorna utgör en plattform för att bilda sig när som helst i livet. De ger möjligheter till egenmakt genom ett utbildningssystem som bygger på det fria och frivilliga, utan att behöva mäta prestationerna. Folkhögskolornas estetiska program finns över hela landet och flera av dem kan beskrivas som spetsutbildningar med förberedelse för att gå vidare till de konstnärliga högskolorna.
Men vilka blir konstnärer idag? Konstnärsnämnden har tidigare visat att inom gruppen utövande konstnärer finns människor med starkare kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital (inkomst från kapital) i förhållande till befolkningen i allmänhet. Undersökningar visar också att snedrekryteringen till de konstnärliga högskolorna vad gäller sökande med högutbildade föräldrar och/eller stark socioekonomisk bakgrund fortgår. En nyligen publicerad rapport från Folkbildningsrådet visar också liknande tendenser för folkhögskolorna och jämförelsevis få är födda i andra länder än Sverige.
Kulturområdet är ett eget och rart ekosystem vi ska vara rädda om och det är ett problem att kultursektorn är underfinansierad. Samtidigt kan vi inte acceptera kulturområdets slutenhet och dess oförmåga att nå de övergripande målen om att tillgängliggöra kultur för alla och möjliggöra för så många som möjligt att delta. För att plocka bort de trösklar som alltjämt finns kvar måste vi våga lämna den egna comfort-zonen. Vår demokrati behöver en mångfald av skapande röster.
Calle Nathanson,
vd Folkets Hus och Parker