Idag publicerar Dagens Nyheter en debattartikel i DN Kultur om kulturpolitik av Calle Nathanson. Texten är en bearbetad version av en artikel i kulturantologin ”Kulturpolitikens liv efter döden – åtta upplivningsförsök” som utkommer på bokförlaget Atlas i juni.
Skapande frihet bäst medicin mot hårdare tag
Kulturen utnyttjas för ofta som hjälpgumma i politiska syften. SD:s frammarsch gör det bara extra tydligt. Den instrumentella kultursynen måste bekämpas på alla kanter.
Den senaste tidens debatt om styrning av kulturens innehåll är både viktig och lovande inför kommande val, då kulturfrågorna oftast lyser med sin frånvaro. Diskussionen har handlat om en ökad instrumentalisering av kulturområdet. Det är inte en ny fråga, utan den har varit aktuell sedan den moderna kulturpolitiken skapades. Ser vi tillbaka på hur kulturområdet använts i ett bredare samhällsperspektiv de senaste decennierna står det klart att kulturen utnyttjats som en hjälpgumma åt andra politikområden.
Richard Florida, forskare i ekonomiska och sociala teorier, har haft en betydande inverkan på kulturpolitikens utveckling. Hans verk om den kreativa klassen fick en hel armé av kulturbyråkrater att med glädje slänga av sig oket att vara ”tärande”, till att ikläda sig en osynlig mantel av att bli ”närande”. Under första decenniet av det nya millenniet växte idéströmningen om upplevelseindustrin och kreativa näringar till en väckelserörelse. I sin mest extrema form blev rörelsens utveckling en återvändsgränd eftersom all kultur skulle vara lönsam, generera jobb och ekonomisk tillväxt. Hur försvarar vi den offentliga finansieringen om kulturen inte är lönsam?
En annan trend av kultur som samhällsnytta är hälsoaspekten. Med namn som Gunnar Bjursell, professor i genetik och biologi, blev den nya retoriken på kulturbyråkratens läppar en bit in på 00-talet att ”Kultur är bra för hälsan!”. Detta är i det stora hela sant och vi är betjänta av forskning som visar vad som händer med oss när vi får ta del av klassisk musik, läser litteratur vi berörs av eller själva skapar. Men det är samma sak här som med kreativa näringar – när kultur och dess finansiering ska rättfärdigas för att den har en förstärkt hälsoaspekt är vi inne på ett vanskligt spår. Vad händer när den inte har det?
När alliansen vann valet år 2006 var första åtgärden att tillsätta en kulturutredning. Utredaren Keith Wijkander var starkt driven av idén om kultur som samhällsbidragande och omfamnade begreppet Aspektpolitiken. Det innebär att kultur kan vara en aspekt i alla tänkbara politikområden, alltså ett verktyg för att uppnå andra mål inom samhällets offentliga ansvar. Som redan nämnts, de kreativa näringarna och hälsoaspekten, men också kultur för utbildning, arbetsmarknad, integration och stadsbyggnad. Kort och gott, kultur som en byggsten i samhällsutvecklingen.
En ny röst i riksdagen kom med SD:s intåg 2010 och med dem ett förstärkt intresse för kulturområdet. Följer man deras motioner och uttalanden fram till i dag är det tydligt att grunden i förslagen handlar om att kulturens uppgift är att utgå från partiets värdegrund och därigenom hjälpa till att skapa deras bild av ”svensk kultur”. En bild som emanerar ur en drömsk nationalromantisk idé om en kultur som sannolikt aldrig existerat.
SD vill att experimentell konst ska få minskade stöd, att bibliotekslagen bör ändras så att ”alla” byts mot enbart ”svenska medborgare”, att Filminstitutet ska premiera svenska historiska miljöer och svenskt kulturarv. De vill dessutom att politiken ska tillsätta cheferna på SVT och SR för att på så sätt kunna styra innehållet i Public Service i den riktning som partiet önskar. Samma skrämmande idéer har vi sett bli verklighet i några länder i Europa, bland annat Ungern och Polen, där konst och kultur tydligt styrs för att stärka de nationalistiska dragen och den historia som anses vara ärorik. Personer med fel bakgrund, till exempel judisk, eller som inte premierat de politiska uppdragen har fått sparken. Det här är en, i modern tid, helt ny vändning av instrumentell kultursyn som visar vad vi kan få om kulturens egenvärde inte står i första rummet.
Postkolonial teori har gett oss verktyg att analysera och förstå hur makt uppstår, fördelas och bibehålls av vissa grupper. Men när identitetspolitik används för att styra kulturens innehåll är vi lika illa ute som när ekonomisk tillväxt, hälsoaspekten eller förhärligandet av den svenska historien skapar ramarna för det konstnärliga skapandet. Miljöpartiet startade 2014 en arbetsgrupp för att ta fram ett kulturpolitiskt program. Ett program som slog fast att kulturpolitik handlar om maktdelning och innehöll krav på att anställda inom kulturområdets organisationer skulle genomgå en obligatorisk utbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier.
Under nuvarande kulturminister har identitetspolitiken kommit till uttryck bland annat i samband med museipropositionen. Eller snarare i förarbetena och under utredningen. I filmens värld hamnade Svenska Filminstitutet i blåsväder efter att ha krävt ett ”green card” för alla som uppbär filmstöd. Det skulle innebära, inte bara en kurs i diskrimineringslagstiftning, utan även obligatorisk utbildning i normkreativitet. Den senaste tiden har det rasat en debatt om Kulturrådets litteraturstöd där detta påstås vara ideologiskt styrt. Såväl kulturministern som Kulturrådets representanter har svarat på kritiken och menar att bedömningen av kvalitet står som det första och avgörande kriteriet.
Kulturpolitiken har alltid diskuterat förhållandet mellan det instrumentella och kulturens egenvärde. Den instrumentella synen har då oftast rättfärdigats med att konsten oantastligt står fri, och att de nyttiga bieffekter som kulturen har för övriga delar av samhället inte påverkar dess innehåll. Men det är en annan tid nu och nya krafter vill styra kulturens innehåll.
De flesta håller sannolikt med om att det är rimligt att de politiker som styr landet har synpunkter på vad skattemedlen går till. Det är lika självklart att kulturområdet ges en ram och prioriteringar, som att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken styrs av den sittande regeringens vilja. Men skillnaden mot andra politikområden är att kultur och konst till sitt innehåll måste stå fri. Dels för att den kreativa processen inte kan leva om den är styrd och dels för att konsten är vår garanti för ett demokratiskt samhälle. Konsten måste få vara autonom, anti-auktoritär och på sina egna premisser bestämma vilka processer den vill utforska.
Men demokratin står under hot. Det märks genom politiska strömningar såväl internationellt som i Sverige. Etablerad kunskap, medier och information ifrågasätts och alternativa sanningar och kanaler upprättas. Har Förintelsen verkligen ägt rum? Stämmer det att miljöförstöringen ger oss x antal år att ställa om innan det är för sent? När kulturområdet får en central roll i partier som SD är det läge att förtydliga principerna för hur kulturområdet bör styras. Den givna utgångspunkten måste vara att återigen slå fast principerna om armlängds avstånd, att konstens innehåll inte får påverkas av politikers inblandning.
Till sist. Kulturpolitikens kärna är att tillgängliggöra kultur för alla. Alltså att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Att sätta jämställdhets- och mångfaldsmål är inte en instrumentell kulturpolitik. Så tillvida dessa mål syftar till allas deltagande och inte talar om vad kulturens innehåll ska vara. När kritik framförs mot politiska målsättningar om att bredda deltagandet blandar man ihop detta och menar att det handlar om att styra kulturen. Det är en allvarlig missuppfattning och när den görs med eftertanke visar den upp antidemokratins fula tryne.
Och kulturskapare som väljer att undersöka sin samtid är inte styrda av politikers målsättningar. Verk som ”Sameblod” av Amanda Kernell, ”Id:Trans” av Elisabeth Ohlson Wallin och ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru utgår från kulturskaparens egna drivkrafter. Att hävda att denna typ av kultur skulle dansa efter maktens pipa är att gå helt vilse i diskussionen.
Men det är hög tid att återställa den grundläggande principen om kulturens egenvärde. Politiker och byråkrater måste klara av att balansera de övergripande målen för kulturpolitiken mot den konstnärliga friheten. Vi har i ett humant perspektiv egentligen inget val om vi vill att demokratin ska stå fast i sina grundvalar.