Om konsten att hålla två bollar i luften samtidigt
Vi har i Sverige sedan lång tid tillbaka ett unikt stödsystem för föreningsliv, folkbildning och samlingslokaler. Folkrörelserna som är sprungna ur sina olika kontexter med tydliga värderingsgrunder, vill stå självständiga och fria från det offentligas påverkan. Det offentliga stödet ska i sig inte påverka inriktningen men där finns alltid en gråzon att bevaka.
Såväl staten som regionerna och kommunerna kan då och då vilja lägga till nya uppdrag som styr folkbildningen och föreningslivet i en viss riktning. Även om detta i sig är problematiskt och något som alltid behöver diskuteras, så fungerar modellen förhållandevis bra.
Under de senaste åren har diskussionen om demokrativillkor intensifierats. Förra året lades utredningen Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället (SOU 2019:35) fram. Utredningen kom med till synes självklara förslag, som att statligt stöd inte kan lämnas till verksamheter som utövar våld, hot och diskriminering. Några månader senare presenterades Erik Amnås rapport om studieförbundet Ibn Rushd, När tilliten prövas, vilken tagits fram på uppdrag av Folkbildningsrådet. Amnå kom med berättigad kritik mot studieförbundet men slog också fast att de lyckats väl med grundläggande delar av folkbildningsarbetet.
I rapporten finns ett citat som väl beskriver varför folkbildningen behöver en stor frihetsgrad i förhållande till de offentliga stödsystemen:
”När allt kommer omkring är statsbidragsberättigad folkbildning ett intellektuellt och andligt högriskprojekt med oviss utgång. Något paradoxalt behöver folkbildningen en större frihetsgrad än andra mottagare av demokratibidrag. Annars kan den inte förverkliga den tolerans, mångfald och nyfikenhet som den bygger på.”
Den här beskrivningen stämmer även bra för offentligt stöd till föreningsliv och samlingslokaler.
Ödesdigert för demokratin om vi
därmed är beredda att bryta med
en välfungerande modell.
Dessvärre möter ideell sektor idag inte samma självklara förståelse för det demokratiarbete som bedrivs. Tilliten är prövad. Rädslan från kommunerna att skattemedlen ska gå till kriminella, terrorister och icke-demokrater har ökat markant. Säkerhetsarbetet har på alla nivåer skärpts, både på gott och ont. Vi har sannolikt varit för naiva vad gäller olika hotbilder mot samhället, och det är först när vi utsatts för fysiska attentat eller digitala intrång som säkerhetsrutiner har införts. Men det vore ödesdigert för demokratin om det ledde till att vi därmed är beredda att bryta med en välfungerande modell. Det offentliga måste kunna hålla två bollar i luften samtidigt: det förebyggande och det främjande arbetet.
Ett sätt att mäta om det gått för långt är om säkerhetschefens bedömning att säga nej till stöd till nya föreningar – grundat på en allmän riskbedömning i stil med ”vi kan aldrig kontrollera vilka som är med i föreningen…” – trumfar kultur- och fritidschefens i kommunledningen.
Givetvis måste det offentliga vara noggranna och följa upp vart pengar går. Det kan inte under några omständigheter accepteras att medel går till att bygga upp kriminella verksamheter. Men vi får inte heller glömma vad meningen med detta unika stödsystem var. Nämligen att stärka demokratin, ge förutsättningar för medborgarna att ta eget ansvar och att understödja ett starkt civilsamhälle som vill ta ansvar. Precis som Amnå säger, är det ett intellektuellt och andligt högriskprojekt. Men det är något vi inte kan vara utan om vi vill ha en öppen, tolerant och fungerande demokrati.
Inlägget är en del av Folkets Hus och Parkers nyhetsbrev.
Starta en prenumeration här