Samhället i fara när kulturen berövas sina resurser
Nyligen skars det bort närmare en och en halv miljon kronor av det statliga stödet som använts för att sprida kultur i hela landet via scener och biodukar i mängder av folkparker och Folkets Hus, vilket drabbar de som bor på landsbygden hårt. Samtidigt sker påfallande ofta debatten om kulturens minskade resurser utan att belysa vad det egentligen betyder för vanligt folk som drabbas, när det som ligger närmast försvinner – föreningslivet och kulturen på den egna orten.
Precis just nu, från minsta by till storstädernas förorter, pågår ett myller av verksamhet, som till stora delar är ideell och gravt underfinansierad. Det borstas snö från trappor, kokas kaffe, placeras ut stolar i mötesrum, sätts upp teater- och bioaffischer, förbereds barnteater, riggas konstutställningar i foajéer, svabbas golv för pensionärsdanser och hålls kurser av alla de slag. Detta kräver inte så fasligt mycket pengar, men elräkningen måste betalas så att möteslokalen hålls varm, barnteatern ska få betalt så att skådespelarna kan tränga ihop sig i en bil och åka de 35 milen till nästa spelplats, det behövs kaffe till bryggaren och någon som lyssnar och snackar med ungdomarna en grå tisdagskväll i november.
Som i Heby, fem mil väster om Uppsala, där Karin Söderlund utsetts till Hebys vardagshjälte för sitt engagemang i föreningen Heby Folkets Hus och Park. I motiveringen säger Hebys kommunstyrelse: ”Möten människor emellan är så viktigt för oss som individer, och stärker samhället som helhet. Karin finns på plats och guidar, ordnar fika och ser till så att alla känner sig välkomna till bio, föreläsningar, musik- och teaterföreställningar och olika möten.”
Och det finns hundratals ”Karin Söderlundare” i hela landet, som förverkligar saker, löser problem och skapar möjligheter, men deras dag blir så mycket svårare när de små stöden krymper eller försvinner.
När samhället står inför stora utmaningar, är det extra viktigt med stöd till civilsamhället och det arbete som människor satsar på att tillsammans förbättra tillvaron. När politiker pratar om att förebygga gängvåld och kriminalitet, så måste vi komma ihåg att föreningslivet är i full gång med att lösa delar av det problemet. Ett starkt kultur- och föreningsliv leder till starka och trygga lokalsamhällen, där det skapas tillit mellan människor och motståndskraft mot alla sorters kriser. Att så kraftigt skära i deras förutsättningar, är obegripligt och riskerar att bidra till oåterkalleliga skador i våra lokalsamhällen.
Om våra beslutsfattare menar allvar att det ska gå att bo och ha ett liv i hela Sverige, måste de ge varje eldsjäl och arrangör möjlighet att vara en del av lösningen för att skapa ett Sverige som är starkt och sitter ihop. Därför måste vi stötta alla ”Karin Söderlundare” runt om i landet, för utan dem är vi förlorade.
Vi ser därför tre avgörande spår:
1. Jobba tillsammans. Offentliga resurser ska gå dit de gör störst nytta och civilsamhället drar ett mycket stort lass till en väldigt låg kostnad. Använd och samverka med civilsamhället för mer och effektivare samhällsnytta.
2. Det som ska fungera i kris, måste fungera nu. Kultur, möten och bildning är viktiga redskap i arbetet med att stärka krisberedskapen, försvarsviljan och det civila försvaret. Då kan man inte göra kortsiktiga besparingar utan att den svenska försvarsviljan och sammanhållningen äventyras.
3. Hålla mötesplatserna öppna! Skapa ekonomiska förutsättningar för att kunna hålla dörrarna öppna, lokalerna varma och scenerna levande.
Det finns fortfarande tid att göra rätt. Låt oss inte slösa bort den.
Nina Andersson
Vd Folkets Hus och Parker
Bilden är hämtad ur boken ”När operan kom till byn” av Malin Krutmeijer. Foto: Kari Jantzen.