Konstens frihet är hotad
Bildning och kultur är en förutsättning för en fungerande demokrati. När konstens frihet hotas av nationalistiska krafter krävs ställningstaganden för ett öppet och tolerant samhälle. Vi behöver slå fast principen om armlängds avstånd och det kan göras genom en kulturlag.
Kultur ger oss ingångar till att påbörja och utveckla vår bildningsresa. Kulturupplevelser skapar möjligheter att gå in i världar vi inte visste existerade, vilket får oss att bättre förstå andras perspektiv och oss själva på ett djupare plan. En grundförutsättning för kultur i ett öppet samhälle är att den är fri. När det gäller offentligt finansierad kultur innebär det att konstens innehåll inte ska styras av politiker. Därför är det avgörande att principen om armlängds avstånd efterlevs. Vi ser nu att den är hotad, inte minst av ett nationalistiskt parti som vill använda kulturen som en slägga för att forma deras idealsamhälle.
Sverker Sörlin utkom nyligen med boken Till bildningens försvar. Det har skrivits en del om bildning under de senaste åren, bland annat tog Folkets Hus och Parker och Arena Idé fram antologin Bildning – då, nu, sen. Sörlins bok, som är en rik och delvis personlig beskrivning, kompletterar den gängse bilden av vad bildning kan vara. Utöver helhetsperspektiv, kritiskt och reflekterande tänkande lägger han fokus på ”att veta tillsammans”. Sörlin menar att bildning kan hjälpa oss att bearbeta kunskap som kan användas av många för att skapa ett bättre samhälle. ”Bildning är knuten till omdöme…ett ställningstagande…kan inte bortse från värderingar” skriver han och slår på så sätt fast att demokrati, tolerans och medborgerliga fri- och rättigheter ligger inom bildningsbegreppet.
Bildningen måste också
innebära ett försvar för
tolerans, demokrati och
ett öppet samhälle
Jag kan bara hålla med. Bildning som utgår från nyfikenhet på det okända och det främmande ger oss möjligheter till ökad förståelse för den andre. Men med bildning kommer också ställningstaganden och därför kan inte begreppet även innefatta sådant som rasism, sexism och fascism. Sofia Lilly Jönsson har i en bloggpost gjort en intressant reflektion om Katarina Frostensson bok ”K”. Jönsson skriver om bildning och pekar på hur godhet och sanning bör hänga ihop med bildning. Jag menar att kunskap ger oss i bästa fall bättre omdöme, och ett försvar av bildningen måste också innebära ett försvar för tolerans, demokrati och ett öppet samhälle.
Under senaste tiden har vi sett flera exempel på när principen om armlängds avstånd har satts ur funktion, till exempel i Sölvesborg. Sofia Lenninger, numera uppsagd kulturchef i kommunen, skrev häromveckan en balanserad artikel om vad som låg bakom att hon tvingades sluta. Hon förklarar att uppdraget blev omöjligt att utföra: ”För hur förblir man opolitisk tjänsteperson när plötsligt all kultur i en kommunal förvaltning blir politik? När barnkulturprogram och bibliotekens innehåll blir ifrågasatta utifrån politisk ståndpunkt, samtidigt som konstinköp förväntas filtreras genom politiska program för vad som är bra konst?”.
I mitten av december förra året skrev en rad företrädare för olika kulturorganisationer, däribland undertecknad, en artikel på DN-debatt där vi pekar på hoten mot konstens frihet i vår tid. Vi kräver att en utredning tillsätts för att se hur kulturområdet kan få ett starkare skydd i lagen.
Jag ser för egen del framför mig en kulturlag som slår fast konstens frihet och de tre offentliga nivåernas ansvar för att det ska finnas kultur i hela landet. Jag tror inte på att göra ändringar i grundlagen, vilket kom upp som diskussion i efterspelet av artikeln, utan alltså på att en ny lag skapas. Någon har kritiskt hävdat att en sådan skulle bli tandlös men vi har under året som gått sett hur bibliotekslagen, som tidigare kritiserats för just det samma, verkat som ett skydd när kommunpolitiker velat göra drastiska förändringar.
En annan reaktion på vårt förslag är att en lagstiftning av armlängds avstånd skulle innebära att politiker inte har rätt att besluta om kulturpolitik. Det är en missuppfattning. Att slå fast konstens frihet och att, i likhet med Maynard Keynes ursprungsidé om principen, klargöra att politiker skapar förutsättningarna men inte beslutar om dess innehåll, innebär att politiken fortsatt ska styra det offentliga kulturområdets ramar.
Om konstpolitik handlar om att skapa förutsättningar för kulturskapare, så handlar kulturpolitik om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna ta del av kulturen. Det arbetet är alltjämt en utmaning för kulturpolitikerna och kommer att kvarstå även efter att en kulturlag blivit verklighet.
Inlägget är en del av Folkets Hus och Parkers nyhetsbrev.
Starta en prenumeration här