Så här vill vi mötas!

Hur samlas vi idag och imorgon? När fungerar våra mötesplatser som bäst? Hur tar vi oss an framtiden? Detta och mycket mer togs upp vid ett fullsatt samtal i biblioteket i Hägerstensåsens medborgarhus i början av november.

Det är senhöst och frostfläckar på trottoarerna manar till eftertänksamma steg. Redan på avstånd signalerar de stora, varma neonbokstäverna som tillsammans krokar arm och bildar ”MEDBORGARHUSET” i fasadens hörn på Hägerstensåsens medborgarhus, något som värmer lite extra inombords.

Runt hörnet faller ljuset från de stora fönstren som en inbjudande matta över trottoaren och innanför rör sig människor på väg in och ut ur rum, som köar till fiket, som skrattar och pratar med varandra. Som vanligt handlar det om en spretig, spännande blandning som nästan bara förekommer i ett Folkets Hus.

Förväntansfullt och nyfiket

I medborgarhusets bibliotek är det fullsatt och ämnet för kvällen är ”Framtidens samlingslokaler”. Trästolarna räcker inte riktigt till för alla, men ingen ser ut att bekymra sig över det. Tvärtom är minerna förväntansfulla och sorlet nyfiket. Några tittar till och med fram mellan bokraderna i hyllorna.

Mixen i rummet är både vanlig och ovanlig. Dels har intresserade från närområdet sökt sig hit, men fått sällskap av lite mera långväga besökare. Förutom bekanta ansikten från andra föreningar i olika delar av stan finns här också företrädare för den nordiska folketshusrörelsen, och ytterligare ett par inbjudna gäster. En liten samtalspanel formerar sig längst fram, men med bara en meter eller så till besökarnas stolar, känns det mera som ett enda stort, gemensamt samtal än ett föredrag.

Här hittar vi musikern Sara Parkman, Rädda Barnens chef Sara Damber och statsvetaren Nazem Tahvilzadeh. Folkets Hus och Parkers vd Nina Andersson håller riktningen i samtalet och resonerar nyfiket med de andra. Stämningen är optimistisk, men oron över minskade resurser kastar också en skugga över samtalet. Här behöver samlingslokalerna höja rösten, ta mera plats menar Nazem Tahvilzadeh.

– Ni måste förbättra era argument till varför ni behövs. Det räcker inte med ”kulturen är viktig”. Ni måste bli bättre på att argumentera för varför de här platserna är är ett allmänintresse, se på exempelvis idrottsplatserna.

Sara Parkman lyfter å sin sida fram ett lite förbisett möte.

–Det intressanta med de här samlingslokalerna är också att det är här de ideella krafterna möter de professionella. Som musiker kommer man ofta till en lokal som drivs ideellt, någon kokar kaffe och fixar som sin sidosyssla, och vi kommer dit som professionella utövare. Det där är en ganska fantastisk symbios.

Framförallt – behåll lokalerna!

Vi får under kvällen också ta del av berättelser från våra nordiska grannländer genom Osku Pajamaki och Kalervo Haverinen, från Finland, Søren Bak-Jensen och Marie Brøndgaard, Danmark, Lene Furuli, Norge. Fler gäster kommer till tals. Vi hör såväl uppmuntrande som ifrågasättande röster, men inte minst rop om vikten av att hålla ut. Sara Parkmans ord om detta skulle behöva skrivas upp på en gul postitlapp och tummas fast mitt i blickfånget där vi börjar och slutar vår dag i en samlingslokal var som helst i landet:

– Framförallt – behåll lokalerna! Med näbbar och klor. Se till att de inte blir utsålda!

När samtalets officiella program avslutats och övergått i ett eftersorl ropar Sebastian Dahlkvist från Medborgarhuset att alla är välkomna att fortsätta över lite varm soppa i caféet. Deltagarna rör sig ut ur rummet och blandar sig med andra besökare. I bakgrunden ser vi en flicka i rödsvarta kläder dansa förbi innanför en dörr på glänt in mot den stora samlingslokalens scen, någon skymtar i spegeln intill, och i nästa dörröppning ser vi ytterkläder tas på, samtidigt som någon är på väg in till en aktivitet.

Samtalen tar ny fart över soppan, och vi ser hur allt bara fortsätter, myllrar och rör sig. Sebastian och hans kollega Elof Hellström börjar flytta några stolar, ordna till för nästa aktivitet, men säger i förbifarten att samtalet gärna får fortsätta även om de jobbar lite.

På vägen ut ser vi åter människor genom fönstren, upptagna av att mötas, uppleva och reflektera. Ljuset på trottoaren vägleder oss vidare. Vi längtar redan tillbaka.

Det är så här vi vill mötas, både idag och imorgon.