Vi måste våga ifrågasätta
Är den senaste tidens kravaller enbart en fråga om yttrandefrihet, eller finns det något vi missar? Kanske skuggar symboliken från bokbränning över att det här kan handla om uppvigling till skadegörelse och våldsutövande, med skyddet av det fria ordet som svepskäl. Polisen måste mot bakgrunden av en sådan analys rimligen kunna göra andra bedömningar än vad som skett i fallet Paludan.
”Visste ni att man bränner böcker i Sverige i dag?” Detta påstods av Janne Josefsson i hans sommarprat 2017. Det han syftade på var vissa biblioteks hantering av nyutgåvan av Astrid Lindgrens Pippi i Söderhavet. Bibliotek hade valt att byta ut den nya utgåvan mot den gamla och Josefsson såg ett sluttande plan för yttrandefriheten. Efter påskhelgens kravaller är debatten om att bränna böcker återigen aktuell. Men till skillnad från Josefssons felaktiga påståenden, handlar det här om något helt annat – en högerextremistisk uppviglare som bokstavligen bränner böcker för att skada. Men i det här fallet handlar den efterföljande debatten inte om att bränningen av Koranen skulle vara ett smygande hot mot yttrandefriheten, utan tvärtom att den måste få ske på grund av just yttrandefriheten.
Handlar det verkligen
bara om yttrandefrihet?
Bo Rothstein föreslog häromdagen i en debattartikel i Expressen (25/4) att man borde pröva att införa ett totalförbud mot ”…att som en politisk manifestation anordna bokbål.” Det är en intressant tanke som förtjänar att synliggöras för att ge perspektiv i en upphettad debatt. För en majoritet av de röster som hittills hörts i debatten fokuserar på behovet av att upprätthålla yttrandefriheten och att brännande av böcker på offentlig plats därmed fortsatt ska vara tillåtet. Men är det så självklart? Handlar det verkligen bara om yttrandefrihet?
För att förstå innebörden av koranbränningen måste man nog se handlingen och valet av plats som en sammansatt gärning, och översätta den till ett sammanhang som fler grupper kan känna igen sig i. Hur skulle det till exempel upplevas om en person fick tillstånd att bränna Torahrullar utanför Stockholms synagoga i samband med Jom kippur? Eller hur skulle det upplevas om någon fick tillstånd att bränna Hammarbys flagga utanför Tele 2 Arena i samband med hemmamatch? Och hur skulle det upplevas om en bibelbränningsmanifestation fick tillstånd på långfredagen utanför Uppsala domkyrka?
Vi måste verkligen fundera över om rätten att uttrycka en åsikt utan hot om repressalier också förutsätter rätten att uttrycka den var som helst. Är det fortsatt enbart en fråga om yttrandefrihet, om syftet egentligen är att orsaka skada och våldsutövande?
Det är därför svårt att förstå varför yttrandefriheten skulle vara hotad om någon skulle nekas tillstånd för en manifestation som går ut på att bränna en koran utanför en moské. Det måste vara möjligt för polisen att utifrån nuvarande lagstiftning administrera tillståndsbeviljande för den här typen av manifestationer, utan att den måste ske precis rakt i ansiktet på den som håller något heligt.
Analysera och kartlägg
de bakomliggande krafterna
Rätten att demonstrera, den fria åsiktsrätten och att offentligt ge uttryck för den måste vara oinskränkt. Men den ska också balanseras mot annan lagstiftning, tänkbara hotbilder och risk för att ordning allvarligt kan störas. Att ge en uppviglare och provokatör som Paludan tillstånd att bränna koranen på de platser han fått tillstånd för ligger inte i linje med det synsättet och måste ses som felaktiga beslut.
Det oerhörda våld och de aggressiva attacker som utfördes mot polis och blåljuspersonal under påskhelgen är helt oacceptabla. Det har i efterhand också förekommit uppgifter om att det skett uppvigling mot polisen från organiserad brottslighet. Det är viktigt att polisen tillsammans med andra samhällsfunktioner kan analysera och klarlägga vilka krafter som legat bakom kravallerna, för att vi ska få bättre kunskap om hur dessa våldsamheter kunnat uppstå och eskalera.
Öppna och demokratiska
mötesplatser behövs
En sak behöver vi säga redan nu. Skulden för dåden vilar inte på de områden där kravallerna inträffat. En mycket liten del av de boende har varit delaktiga i detta. Många debattörer tar genvägar och insinuerar annorlunda, vilket med rätta ska kunna tas för politisk retorik som är fientligt inställd till ett mångfaldssamhälle. I själva verket finns flera exempel på modigt ansvarstagande från civilsamhället.
Efter kravallerna i Örebro gick ungdomar från Vivalla ut på eget initiativ och städade upp i förödelsen i Sveaparken. Vi har också exempel på hur Folkets Husföreningar inför Paludans manifestationer återkommande uppmanat lokalt boende att inte möta provokationen med våldsamheter.
När samhället utsätts för allvarliga prövningar, behövs de öppna, demokratiska mötesplatserna mer än någonsin.
Foto: Unsplash, Alex McCarthy
Inlägget är en del av Folkets Hus och Parkers nyhetsbrev.
Starta en prenumeration här