Samling för den fria konsten
Den senaste tidens uppmärksammade fall där konstens integritet överskridits av klåfingriga politiker är oroväckande. När det dessutom görs med en tydlig ideologi där kulturens innehålls styrs i syfte att användas som ett verktyg för att uppnå andra samhällspolitiska mål, måste vi alla reagera.
Diskussionen om konstens frihet och om hur principen om armlängds avstånd fungerar eller inte har tätnat under de senaste åren. Detta bland annat med anledning av utvecklingen i auktoritära länder som Polen och Ungern. När partier som Sverigedemokraterna hämtar inspiration från dessa länders sätt att styra kulturinstitutionernas, Public service och mediers innehåll är deras sak också vår.
Vi har nyligen sett exempel på både politikers och tjänstepersoners oförståelse eller ignorans för var gränsen går för armlängds avstånd. Anders Rydell har förtjänstfullt beskrivit flera av dessa fall, bland annat Nacka kommun som tagit fram en ny dna-kod för konsten som talar om vad som är bra och dålig konst, och Helsingborg som vill måla över ett offentligt konstverk för att det föreställer färgglada svampar. I Järfälla plockar man ner konst där en bok av Karl Marx skymtar fram.
En politik som
ställer grundläggande
principer åt sidan
Vi har under de senaste decennierna sett flera liknande fall som de i Helsingborg och i Järfälla. Men däremot har vi i modern tid varit förskonade från det som nu händer i Sölvesborg och i Nacka. Den tydligt innehållsstyrande kulturpolitik som SD i Sölvesborg omsätter i praktisk handling, har vi tidigare sett i deras partiprogram och i motioner i riksdagen. Men nu kan samstyret i kommunen, som leds av SD:s Louise Erixon i sällskap av Kristdemokraterna, Moderaterna och det lokala Listerpartiet, genomföra en politik som i praktiken ställer grundläggande principer inom kulturområdet åt sidan. Det handlar om att stoppa inköp av utmanande samtidskonst och att inskränka möjligheterna att erbjuda böcker på andra språk än svenska (det senare förslaget stoppades dock på grund av en tillfällighet).
Konsten måste vara fri
från politisk och byråkratisk
styrning.
Vi har i denna tid av stark politisk polarisering, falska nyheter och med en växande auktoritär styrning av kulturens innehåll all anledning att stå upp för att konsten måste vara fri från politisk och byråkratisk styrning. Det spelar ingen roll vilken politisk ideologi som hoten kommer ifrån, något som Folkets Hus och Parker tidigare lyft i boken ”Kulturpolitikens liv efter döden”.
Det är förvånande att läsa kulturdebattörer som Stina Oscarsson som relativiserar utvecklingen i Sölvesborg när vi så tydligt står inför ett hot mot demokratin. Att tidningen Focus toppar sin lista över kultursveriges 75 mäktigaste personer med Sölvesborgs Louise Erixon (SD), är istället ett smärtsamt klargörande att kulturen nu står under öppen, systematisk attack, sanktionerad av ett riksdagsparti i syfte att tygla, begränsa och inordna. För den fria och icke-auktoritära konsten är en grundläggande förutsättning för en fungerande yttrandefrihet. Tillåts det att principerna för att skydda denna integritet och att konstens frihet inskränks, befinner sig samhällets utveckling plötsligen på ett sluttande plan. Då måste vi som värnar kulturens inre kärna – det fria skapandet – stå i enad front. Förändringar kan gå mycket snabbt och det som byggts upp under lång tid kan på kort tid fullständigt raseras.
Inlägget är en del av Folkets Hus och Parkers nyhetsbrev.
Starta en prenumeration här