Folkets Hus driver Fritidsgård
Boo Folkets Hus i Orminge vill inte vara beroende av bidrag. De vill leverera tjänster och ta betalt av kommunen för att göra det. Bland annat har de ett uppdrag att driva en fritidsgård. Vi frågade föreningens ordförande Bosse Ståldal varför en fritidsgård i ett Folkets Hus är en bra idé.
Boo Folkets Hus har startat och drivit många verksamheter sedan starten på 80-talet, bland annat en karneval, en gymnasieskola, en lokal tv-station och en kulturskola, och i över tjugo år har föreningen även drivit en fritidsgård.
”Hela vår grundidé är – och har alltid varit – att utgå ifrån de behov som finns i Orminge och skapa verksamhet utifrån det”, börjar Bosse Ståldal, ordförande i föreningen, som var med från början.
”Barn och unga har varit med från starten, drivkraften till att vilja göra saker här har utgått från dem. Fritidsgården drog vi igång eftersom det inte fanns någon, trots att det behövdes. Tänker man alltid utifrån och in och inte tvärtom, så hamnar man rätt.”
Från början bestod fritidsgårdsverksamheten i att Folkets Hus hade öppet några timmar extra om kvällarna, men den har med tiden utvecklats till att bli ett mångårigt kommunalt uppdrag. Nacka kommun, där Orminge ligger, betalar alltså föreningen för att driva fritidsgården. Men vad är det då som skiljer deras fritidsgård från en vanlig kommunal? Bosse Ståldal nämner fyra saker:
Mötesplatsen. ”Det är inte bara en fritidsgård. Det pågår annan verksamhet hela tiden, till exempel alla barn som kommer hit med sina föräldrar när de ska dansa. Andra kanske skulle säga att intressen kolliderar. Men det är ju det som är hela grundidén i ett Folkets Hus. Att olika åldrar och intressen möts och behöver anpassa sig till varandra.”
Pedagogiken. ”Vi har alltid utgått ifrån ’av egen kraft’, att ungdomar inte ska vara objekt för vuxna att ta hand om, utan subjekt med egna liv att utveckla på egna villkor. Därför får de väldigt mycket ansvar. De driver caféet själva, de gör egna arrangemang och är volontärer på karnevalen. De skapar själva, vi har inga färdiga lösningar.”
Lokalernas förutsättningar. ”Vi har helt andra förutsättningar här – en scen, utrustning, stora salar. Det har inte andra fritidsgårdar. Ungdomarna kan göra ett arrangemang för 500 personer om de vill. Det är kvalitet.”
Personalen. ”I och med att vi också driver en kulturskola har vi pedagoger som sysslar med dans, teater, bild, och personal som är bra på ljus och ljud. Våra olika verksamheter korsbefruktar varandra, en danspedagog jobbar på fritidsgården, och vi kan över huvud taget hjälpas åt när det behövs.”
Förutom fritidsgården har Boo Folkets Hus förhandlat till sig tre större kommunala uppdrag: ett infrastrukturavtal där uppdraget är att tillhandahålla kulturlokaler för uthyrning, ett annat för att de driver sin kulturskola och senast i raden – ”Lusthuset”. Det är en dagverksamhet för seniorer, där äldre kan välja bland aktiviteter som qigong, datakunskap, dans, bild och föreläsningar. Det är också den verksamhet som Bosse tycker är roligast just nu.
”Nästan hela vår verksamhet har ju varit fokuserad på barn och ungdomar genom åren. Därför är det så kul att vi får hit de äldre nu också.”
Bosse är noga med att poängtera att trots att 60 procent av föreningens intäkter kommer från kommunen får de inga bidrag, de utför tjänster och tar betalt för det.
”Vi använder befintliga resurser i samhället på ett innovativt sätt, vi samutnyttjar och samordnar och gör det smart. I många år levde vi bara på olika externa projektstöd, men det är livsfarligt i längden. Man behöver en stabil grund att stå på, för att kunna planera sin verksamhet.”
Han ser heller ingen risk med att vara beroende av de kommunala uppdragen.
”Nej, faktiskt tvärtom. För även om den kommunala ekonomin blir kärv i framtiden, mycket pekar ju på att deras kostnader kommer att fortsätta öka, så kan politiker – oavsett partifärg – se att det finns samordningsvinster med att låta ett Folkets Hus driva verksamhet. Det är helt enkelt ekonomiskt smart att vara ett kluster för olika resurser i samhället. Fler föreningar skulle kunna vara det.”
Text: Jennie Dielemans
Foto: Jocke Sundqvist