Rishan Aregai, Rosengårds Folkets Hus. Foto: Berek Kibrab

Det svåraste var språket och byråkratin. Det är inte lätt att förstå hur kommunen fungerar och vem man ska prata med om vad.

Envisa kvinnor vann kampen

Efter att ha kämpat i många år har Rosengård Folkets Hus-förening äntligen fått en lokal som svarar upp mot områdets behov. Från att föreningen kallat sig själva för ”ett Folkets Hus utan hus” och ”landets minsta Folkets Hus” har en rad tillfälliga lösningar ersatts av 400 kvadratmeter mitt i centrum. ”Det är tur att vi är envisa kvinnor”, säger Rishan Aregai, föreningens ordförande.

Bristen på lokaler på Rosengård har en lång historia, ända sedan området stod färdigt i början av 70-talet har lokalbristen varit ett problem. Små källarlokaler har funnits, men inte en större samlingslokal för stora möten, arrangemang och fester. Rosengårds Folkets Hus-förening, som funnits på olika adresser i tre decennier, huserade under 00-talet i Tegelhuset, där föreningar kunde hyra en lite större lokal. Men 2009 bestämde sig Malmö kommun för att bedriva egen verksamhet där. Föreningen åkte ut.

”Vi fick panik, verkligen panik. Vi sa att folk här har också behov, man behöver kunna fira ett bröllop eller samlas när någon har dött, det handlar inte bara om föreningarna. Det handlar om alla. Många var upprörda”, säger Rishan Aregai. I början såg det mörkt ut. Föreningen fick inget gehör hos kommunens tjänstemän, flera i styrelsen slutade och snart stod de utan såväl lokal som pengar.

”Men vi var fem kvinnor – några från styrelsen och några andelsägare, föreningar – som vägrade ge upp. Jag brukar säga att det är tur att vi är envisa kvinnor. Vi sa att vi ska visa dem.” Rishan Aregai berättar att de tog hjälp av Folkets Hus och Parker och att de tillsammans började prata med politiker, tjänstemän och bostadsbolaget MKB. ”Det svåraste var språket och byråkratin. Det är inte lätt att förstå hur kommunen fungerar och vem man ska prata med om vad.”

Kärngruppen började driva verksamhet i andras lokaler, framför allt för och med områdets kvinnor, samtidigt som de fortsatte uppvakta bostadsbolag och politiker. Föreningen anställde en person för att driva verksamheten, med hjälp av andra föreningar, och 2011 kom föreningen överens med MKB om att hyra en lokal på Persborgs torg.

Trots att lokalen är liten (100 kvadratmeter) och ligger i utkanten av Rosengård, har verksamheten vuxit. Här bedrivs bland annat ideella hälso- och demokratiprojekt och språkcafé för nyanlända, och lokalen är hem för många föreningar.

”Det finns inte plats till alla som behöver. Det är jättetrångt här, och vi har ingenting i vårt Folkets Hus, vi har inte ens ett ordentligt hus. Men det är ändå en plats där man kan hitta sig själv. Många kvinnor har kanske varit hemma i många år, de har inte fått arbete, utan bara varit på praktik och sedan suttit hemma. En del är sjuka av krig och annat de har varit med om. Det har behövts en plats att träffa andra kvinnor på, från andra länder, med andra språk. Då kan du växa, och få självförtroende. Det är jätteviktigt.”

”Vi pratade med politikerna om det. De har ju ingen kontakt med människorna som lever här, vad de behöver, de dyker mest upp när det är val. Och det var en politiker – Frida Trollmyr – som lyssnade på oss.” Rishan Aregai berättar att föreningen sedan dess har letat efter större lokaler att hyra, och när föreningen såg en ledig lokal i Rosengårds centrum på 400 kvadratmeter, bestämde man sig för att göra allt för att kunna få skriva på det kontraktet.

Man tog återigen kontakt med ordförande för fritidsnämnden, Frida Trollmyr, som uppmanade föreningen att komma med en tilläggsansökan. Ansökan beviljades och föreningen har nu kunnat skriva på ett femårskontrakt med bostadsbolaget Trianon.

”Det är en seger. Nu ska vi ut och berätta för alla att det äntligen finns en stor och bra lokal där föreningar kan ha sin verksamhet och människor ha fest, fira bröllop. Vi vill mer, vi vill ha ännu större, men det här är ett steg. Kampen fortsätter!”

Text: Jennie Dielemans
Foto: Berek Kibrab