Valet på söndag är ett ödesval. Till stor del handlar det om synen på demokrati. Vill vi att politiker ska styra innehållet i kultur och media eller vill vi värna dess frihet? Svaret borde vara enkelt.
Det har inte på länge varit så ovisst hur utgången ska bli vid ett val som i år. Och när det kommer till vem eller vilka som ska lyckas bilda regering hopar sig frågetecknen. Sverigedemokraterna visar tydligt hur de vill styra landet. Vad gäller deras kultur- och mediapolitik, är det främst vi som är verksamma inom kulturfältet som bevakat den sedan de kom in i riksdagen 2010. Under senare tid har dock deras kulturpolitik blivit omskriven i media och mer allmänt känd.
Det är hög tid att deras kultur- och mediapolitik granskas och synliggörs. SD är inte ett parti som andra vilket även deras kulturpolitik tydliggör. Medan övriga partier är överens om principen armlängds avstånd tvekar inte SDs företrädare att tala om vilken konst de vill ska visas eller inte visas, som Liv Strömquists konst i Stockholms tunnelbana, vilka radiokanaler som ska finnas, Jimmie Åkesson om att lägga ned Sveriges Radio-kanalen P3 eller vilka forskare de vill sätta stopp för, till exempel Mattias Gardell.
I deras budgetmotioner ges kulturen en framträdande plats på ett sätt som andra partiers kulturföreträdare knappt vågar drömma om. Men så har också kulturfrågor en särställning i detta parti. Ideologin och målet är att lyfta fram den ”svenska kulturella identiteten”. Detta leder till förslag som att endast svenska medborgare ska få låna böcker på bibliotek, att experimentell konst ska begränsas, att det svenska filmarvet ska premieras och så vidare. Det är det som företrädare för SD bedömer vara det ”svenska kulturarvet” som ska sättas i första rummet vad gäller kulturpolitiska anslag.
Svensk kulturpolitik har länge varit ett under av samstämmighet. Det har i praktiken inte blivit någon större skillnad i utfallet vare sig det varit en rödgrön- eller alliansregering under åtminstone de senaste 20 åren. Men med SD finns ett tredje block som vill förändra Sverige genom kulturpolitiken. Och för att nå dit vill de tydligt styra dess innehåll.
Vi är förhoppningsvis många fler som ser det som en självklarhet att konsten innehåll måste vara fri från politisk styrning. Och att vi kan skilja på kulturpolitikens styrning genom de övergripande målen i förhållande till direkt styrning av konstens och medias innehåll. Där går en knivskarp skillnad och den handlar om synen på vad demokrati är.
Calle Nathanson,
vd Folkets Hus och Parker