Folk och Kultur genomfördes första gången 2018 och befäste genast sin roll som en självklar mötesplats för kulturpolitiska samtal. 6-9 februari genomförs Folk och Kultur för andra gången och antalet arrangörer som medverkar har fördubblats och programpunkterna utökats avsevärt. Eventet visar tydligt att kulturbranschen saknat en samlad arena för samtal om kultur.
När Linde Sjöstedt och Åsa Kratz på Länsteatrarna i Sverige första gången uppvaktade Folkets Hus och Parker med idén om att göra ett nationellt kulturpolitiskt forum måste jag erkänna att jag kände mig aningen skeptisk. Hur skulle det gå att samla denna spretiga kulturbransch till en gemensam och sammanhållen plats för samtal, debatter men också konstnärliga föreställningar och upplevelser? Och inte heller i Stockholm, Göteborg eller Malmö – utan i Eskilstuna. Men Länsteatrarna tillsammans med de två andra initiativtagarna Regional Musik i Sverige och Länsmuseernas Samarbetsråd gav sig inte.
Tillsammans uppvaktade de i stort sett alla kulturaktörer I branschen och planterade idén redan ett par år innan det första eventet skulle gå av stapeln. Jag tror att de flesta reagerade snarlikt – med en lätt tvekan men med ett jakande svar. ”Javisst ska vi… vara med.” Ingen vågade avstå från att vara med på en nationell arena för kultursektorn.
Vi vet att kulturområdet är eftersatt. Inte bara vad det gäller finansiering, utan även när det kommer till medial uppmärksamhet. De senaste decennierna har det genomförts en rad konferenser med kulturpolitiska samtal. Men ingen har lyckats kombinera samtal, debatter och kulturupplevelser som Folk och Kultur på ett så självklart och avslappnat sätt gör. Det är deltagarna på Folk och Kultur som formar innehållet i bästa Almedalsanda, men på den här plattformen kretsar det bara kring kulturfrågorna.
Kulturpolitiken har under en längre tid, på gott och ont, varit styrd av konsensus. Diskussionerna har handlat om frågor som fri entré eller inte, där man kan ha olika syn på hur kulturarv och utställningar ska tillgängliggöras och vem som ska betala. Men det har funnits en avsaknad av större ideologiska skillnader och diskussionen om offentlig finansiering, som tidigare varit en politisk vattendelare, har legat i träda. Nu har det kulturpolitiska fältet återigen blivit starkt ideologiserat och därmed också polariserat. På ena kanten finns Sverigedemokraterna som vill styra kulturens innehåll och inte ställer sig bakom armlängds avstånd, på en annan finns Moderaterna och Kristdemokraterna som kraftigt drog ner de statliga kulturanslagen i senaste budgeten och också Moderata ungdomsförbundet som driver på för att ta bort allt kulturstöd och public service. På andra kanten finns grupperingen med regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet som tillsammans med stödpartierna Centerpartiet och Liberalerna i sitt gemensamma 73-punktsprogram berörde kulturområdet med en mening. Därutöver finns Vänsterpartiet som blickar under lugg och avvaktar.
Kultur och bildning är avgörande för ett samhälles hållbarhet och möjlighet att överbrygga demokratiunderskott. Kulturpolitiken borde vara en central fråga för alla partier, inte minst i en tid där den används för att stärka en monolitisk kulturell identitet. Det senare är, åtminstone enligt mig, en anomali eftersom kultur i sig strävar efter fördjupning, att ge perspektiv och ökad förståelse för såväl det kända som det okända.
Vi behöver arenor för att diskutera olika synsätt inom kulturområdet, för att dela med oss av erfarenheter och få bättre förståelse för varandra. Folk och Kultur är den gemensamma arenan för just dessa samtal som många av oss önskat. På onsdag ses vi igen i Eskilstuna – tack Folk och Kultur för det!
Calle Nathanson
vd, Folkets Hus och Parker