Vi ska vara stolta över den svenska bildningstraditionen
Pendeln riskerar vara på väg att svänga vad gäller det offentligas inställning till civilsamhället. Just nu pågår en smutskastningskampanj gentemot studieförbunden och vi märker på vissa håll en minskad förståelse för civilsamhällets förmåga att utveckla det lokala samhället. Det behövs istället ett nytt handslag mellan det offentliga och det ideella för att möta gemensamma utmaningar.
För några veckor sedan skrev två forskare på försvarshögskolan, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren, en debattartikel som hävdade att fusket inom studieförbundsvärlden uppgår till 60-70 procent av de inrapporterade studietimmarna. Hur säger sig dessa forskare veta det? Jo, de har talat med två anonyma källor. Två. Flera studieförbundsföreträdare har gett svar på tal angående detta påstående, bland annat David Samuelsson som är generalsekreterare på Studieförbunden i samverkan. Folkbildningens organisationer har noggrant utrett cirkelverksamheterna i samtliga studieförbund och kommit fram till att det handlar om ca 2-3 procent som inrapporterats felaktigt.
Allt fusk är helt oacceptabelt och måste givetvis stoppas, det är alla folkbildningsförespråkare rörande överens om. Men kritik måste vara saklig och Ranstorp med fleras påståenden är inte seriöst framförda. Nu ligger bevisbördan på dessa debattörer att förklara, inte minst för kulturutskottets politiker som med all rätta ser allvarligt på påståendena och vill reda ut frågan, vilka fakta de säger sig ha som ingen annan känner till i dagsläget.
Ett ökat
misstänkliggörande
av föreningslivet.
Den här trenden är tyvärr inte helt ny. Generellt kan man sedan ett par år tillbaka märka en tendens till ett ökat misstänkliggörande av föreningslivet. I vissa kommuner kan vi se att flera politiska partier plötsligen börjar ifrågasätta lokala föreningar och deras verksamhet och hellre ser kommunala enheter som utförare, men med liknande inriktning. Inom folketshusrörelsen handlar det om exempel som Vivalla i Örebro och Tjärna Ängar i Borlänge.
Föreningslivet och studieförbunden har genom hela 1900-talet och fram till idag varit självklara parter för att bygga och utveckla det demokratiska samhället. Även om det funnits skiljelinjer mellan de politiska partierna har det i mångt och mycket varit en samsyn att samhället består av tre parter – det offentliga, det ideella och det privata. Under alliansregeringen 2006-2014 lyftes civilsamhället fram starkt och man fattade beslut om olika överenskommelser mellan det offentliga och ideell sektor. Det som märks nu är en hårdare ton och tidvis ett misstänkliggörande av civilsamhället, exempelvis som en tummelplats för kriminella och IS-krigare.
Civilsamhället är en
möjliggörare för
att motverka tilltagande
samhällsproblem
Inget kunde vara mer fel. Samhället har idag stora utmaningar vad gäller ökade klassklyftor, fördjupad segregation och växande ojämlikheter på flera plan. Civilsamhället är tillsammans med det offentliga en möjliggörare för att motverka dessa tilltagande samhällsproblem. Det är genom ett väl fungerande föreningsliv och starka studieförbund som demokratin tryggas och utvecklas i samspel med samhället i stort. Genom dessa aktörer skapas egenmakt, bildning, stärkt social hållbarhet och gemenskap på lokal nivå. Utan ett vasst civilsamhälle som på egen hand driver frågor om kunskap och söker evidensbaserad information som svar på dagsaktuella frågor, riskerar vi att se flera demonstrationer som den på Medborgarplatsen. Där samlades högerextremister, vaccinmotståndare och olika former av självdefinierade samhällsoutsiders i en oväntad gemenskapsyttring, där faktaresistens och vetenskapsförakt var några av de gemensamma nämnarna.
Bildningstraditionen
måste både värnas
och näras
Tankarna går genast till hur de första dagarna av det här året inleddes med fasansfulla scener vid stormningen av Kapitolium i Washington. Det är mot denna bakgrund rimligt och till och med nödvändigt att systematiskt avkräva tydliga belägg för påståenden som gör anspråk på att uppfattas som fakta innan de kan upphöjas till sådana. Eller genom annan bevisning blottlägga dem som varandes åsikter. Skillnaden är viktig.
Den bildningstradition vi har i Sverige har vi all anledning att vara stolta över, men den måste både värnas och näras. Vi kan aldrig tillåta felaktigheter, vare sig rent fusk eller slarv, utan måste ställa tydliga krav på föreningsliv och studieförbund – precis som på alla andra aktörer i samhället.
Men ett osakligt misstänkliggörande med utpekande av civilsamhället som varandes det onda och med kraftiga neddragningar av offentligt stöd som följd, är varken rättvist eller en lösning på de samhällsutmaningar som vi tillsammans står inför.
Inlägget är en del av Folkets Hus och Parkers nyhetsbrev.
Starta en prenumeration här